Annons:
Etiketttävling
Läst 7192 ggr
Frida B
2015-01-31 17:55

När det inte går som man tänkt sig

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Överallt hör man om ekipage som sprungit det perfekta slalomet på 12 pinnar, sprungit snabbast över balansbommen eller tagit en pinne på sin debut. Tävlingarna som däremot inte gick precis som man planerat hör man inte lika ofta om. Därför skriver jag denna text, för att visa att det inte alltid går som en dans. Men att det kan gå ändå.

Vi gick in i den nästintill folktomma hallen, där endast två eller tre hundar, funktionärer, tävlingsledare och vi befinner oss. Jag kollar på klockan som visar 06:50, och ute har det börjat ljusna. Börjar bli riktigt nervös, tanken att springa därifrån är lockande. En bit bort har några börjat bygga hoppbanan, står och kollar lite. Vi sätter oss vid läktaren, och väntar på att dem skall börja ropa in för mätning. Tillslut ropar de i högtalarna ”dags för mätning”, och vi går dit. När det blir vår tur kommer vi fram. Ställer upp hunden, och domaren börjar mäta. Hunden är svårmätt, så han får hämta en annan domare till hjälp. Fortfarande för svårmätt, så vi får gå ut till plan, hård mark för att kunna mäta. Trots att han är på gränsen mellan medium och large, blev han tillslut medium som jag hoppats på.

Strax efter är det banvandring i hoppklass för de 30 första, jag är nr 33. Tittar på de andra som går banvandring, försöker få ett hum om hur banan går. Nej, för när 30 personer ska gå, jogga och springa en hinderbana samtidigt blir det svårt att hänga med. Kollar lite till, men går sedan tillbaka dit mitt sällskap sitter.

Nu är det banvandring för resterande tävlande, däribland mig! Spännande, min första officiella banvandring. Redan här pirrar det till i magen. Vi börjar gå banan, jag tappar bort mig lite men det är inte lika svårt som jag trodde. Efter åtta minuter kan jag banan utantill, och har till och med hunnit springa några gånger. Detta kanske inte blir så svårt, tänker jag.

När det väl är våran tur, går jag fram med hunden och sätter honom vid startlinjen. Jag hör signalen som berättar att vi kan börja. Tar av honom kopplet, slänger det åt sidan och säger till hunden att stanna kvar, vilket han lugnt gör. Detta kanske inte blir så svårt trots allt, tänker jag för mig själv. Förväntningarna börjar växa.

”Kör!”. Hunden tar första hopphindret, missar andra och sen är det kört. Han springer runt på banan som om han vore världens lyckligaste hund på en agilitybana, vilket är precis det han är, men han lyssnar inte på mig. Så där står jag, och kan bara titta på när han springer runt utan att göra någonting rätt. Tillslut får jag tag i honom, går av banan och tänker ”nu kommer alla skratta, de kommer säga att vi inte får tävla mer p.g.a. hundens oacceptabelt beteende”.

Jag möts till min förvåning enbart av glada leenden av de som sitter vid bordet, och människor som kommer fram till oss och gratulerar oss för att hunden hade så himla roligt. Ingenting annat än positiva kommentarer!

Väntar, rastar hunden och väntar ännu mer. Snart är det andra loppet, agilityklass. Undra hur detta ska gå. Jag sitter och funderar på varför han gjorde som han gjorde, vad jag kan göra annorlunda för att behålla hans fokus på mig. Jag grubblar, grubblar och grubblar lite till, men tillslut bestämer jag mig för att bara försöka lugna ner hunden under loppet.

Jag lägger ribban på marken, istället för att ha den en centimeter ovanför marken, och går in i startområdet. Jag leker lite med honom, berömmer varenda gång han tar kontakt med mig.

Nu är det vår tur, men någonting är annorlunda. Mitt hjärta bankar inte lika hårt som förut, mina händer är inte lika svettiga och jag tänker ”det här får gå som det går, bara vi har kul”. Vi får startsignalen, jag kopplar loss hunden, slänger kopplet åt sidan, kommenderar hunden att stanna kvar och går några meter.

”Kör!”. Han springer, hoppar över första, andra, tredje hindret. Detta går som en dans, och jag fortsätter som jag gjort förut. Långsamt ger jag kommandon om vilket hinder som han ska ta, och tydligt visar jag med hela kroppen vart han ska. Det fortsätter att gå bra, jag känner hur vi flyger fram! Han springer igenom rätt tunnel, tar slalomet långsamt. Precis efter slalomet springer han på, och det slår över som i det förra loppet. Han börjar rusa runt a-hindret, hoppa upp på det för att direkt studsa ner. Tillslut tar han a-hindret, ett hopphinder kvar! Ska vi klara det? Kommer vi faktiskt att slutföra loppet? Han börjar tappa mer och mer fokus. Det är några få meter kvar nu. Jag ropar ”hopp!” till hunden.

Hunden hoppar över det! Publiken applåderar, jag applåderar och hunden är förvånad men glad. Vi klarade det! Vi slutförde ett helt lopp! Helt otroligt, en riktig lyckokänsla i hela kroppen och jag överröser hunden med torkad lever. 

Jag går ifrån startområdet, och upprepar om och om igen för hunden hur bra han är, hur stolt jag är, att han är den bästa hunden som finns. Och i mitt huvud, vann vi den dagen.

 Sajtvärd på Akvarieräkor ifokus och m_edarbetare på Agility ifokus             
_(f.d MelvinMimmiLufsen)

Annons:
Kitten86
2015-02-03 20:03
#1

Vilken underbar berättelse!! Stort tack för att du delade med dig av detta!

Visst är det så att de flesta av oss lyftar fram allt det positiva och sållar bort allt det andra, som för att glömma. Men alla de gånger som det inte riktigt går som man tänkt sig är precis lika viktiga att komma ihåg och ta med sig 😉

Min och Rivers första officiella start blev vi diskade innan vi knappt hann ta starten 😂Han tjuvstarta, för att agility är så roligt, och var på väg att springa på sidan om första hindret. Jag lyckades stoppa honom varpå han gjorde en jättefin svångom för att ta starthindret. Men i sin sväng så lyckades han träffa släpet på säcken med ena baktassen, som låg parallellt med starthindret, och därmed var disken ett faktum. Det "tråkigaste" är att hade det inte varit för disken så hade vi gjort ett klockrent nollat lopp. Men det går som sagt inte alltid som man tänkt sig 😎 I vårt andra lopp tog jag ut "vinsten" om ett nollat lopp för tidigt vilket gjorde att han fuskade på sista hindret och rev bommen…. Alla dessa gånger som det inte riktigt går som man tänkt sig lär vi oss också viktiga saker!

\Medarbetare på Sheltie Ifokus\

Frida B
2015-02-04 22:19
#2

#1 haha man får helt enkelt tänka positivt i dessa situationer- man har lyckats med att få hunden att ha roligt! Låter som en normal men väldigt rolig debut för er 😃

 Sajtvärd på Akvarieräkor ifokus och m_edarbetare på Agility ifokus             
_(f.d MelvinMimmiLufsen)

Jetaime
2015-02-28 18:48
#3

Kan berätta att under hela vår tävlingssäsong under 2014 tog vi oss genom banan utan att diska oss två gånger (vi tävlade ganska mycket under hela sommaren och hösten). Dom första gångerna tog hon ett eget glädjevarv och kollade in banan när jag sa "kör", speciellt om "platten" var med, då var det kört! Även klätterhinderna behövde kollas in… eller bara liksom ett lyckovarv på en hoppbana.. 😃

IngridSvensson
2015-03-21 23:47
#4

Vad roligt att läsa säger jag bara! Hemma på gården och bhk går det jättebra att träna agility (utan störning) men oroar mig så mycket om jag ska anmäla oss till tävling… Mest att han ska springa fram och hälsa på allt och alla… Men med inställningen att bara ha kul och jobba på kontakten ändrar en del! Men svårt när man är nervös..


Skråmyrs blogg
We will one day, Venture to the stars. 
RegnbågeStjärnor

Jetaime
2015-05-24 15:18
#5

Kan säga att tjuvstart (från mattes sida) heller inte är någon höjdare.. Jag upptäckte att det var något tokigt när jag såg tre funktionärer kasta sig från tunneln som dom höll på att rätta till, när vi kom springandes 😃.. eheh…

polka grisen 7
2015-06-15 21:33
#6

Exakt det samma sak hände på Pompes och min första😂

Annons:
Upp till toppen
Annons: